okej

Ja, vad ska man säga. Lycka till antar jag. Jag har lite svårt att föreställa mig de bägge tillsammans och vad de har gemensamt men what the heck. Go for it!

Det är svårt att jobba på en tidning ibland. Ta till exempel fallet med Tokio Hotel. Det är ett band som man antingen verkar älska eller hata. När OKEJ tog en liten paus och inte skrev något längre reportage om dem i några nummer så började fans genast höra av sig och kräva att det skulle skrivas om dem igen. Samtidigt så kräver de som inte gillar bandet att OKEJ inte ska skriva om dem "hela tiden" (fast det kanske är två sidor av 62 som handlar om dem). Det blir helt enkelt fel hur man än gör.

Något som också är vanligt är kommentaren: "Men varför skriver ni bara om TH kan ni inte intervjua och skriva om XXXX (förslag på olika band) istället". Det finns jättemånga band som vi skulle vilja intervjua men där bandet kanske inte gör någon promotion och det därför inte blir någon intervju. Sedan kanske det inte finns något nytt bildmaterial att använda i tidningen och då går det inte att skriva om bandet hur gärna vi än vill. Sådant tänker man kanske inte alltid på som läsare.

Vad jag ville komma fram till är att det är jättebra att ni skriver, kommenterar och berättar hur ni vill ha det och vilka ni vill att vi ska skriva om här på OKEJ.SE och i tidningen. Även om det kanske inte känns som om att vi läser era brev eller bryr oss om det så gör vi det. Det finns inget som är så viktigt som vad ni läsare tycker. Så; tack för era åsikter!

Här har ni Tom i Mexico City, splitterny bild. Trevlig helg!

/Anna

Det finns vissa personer som man bara inte tål. Ibland kan man inte ens förklara varför man inte tål dem. Det bara är så. En känsla, en impuls. Ja, det börjar med att man retar sig lite grann bara och sedan blir det mer och mer och till slut så självantänder man nästan så fort man ser eller hör personen. För mig är Angelina Jolie en sådan person. För det första är hon en usel skådis men det är ju inget speciellt med det, många är lika dåliga. Men sedan ser hon så dryg och snobbig á la vaxdocka ut på varenda bild, adopterar barn lika ofta som andra byter underkläder och verkar ha IQ badboll (utan luft) i intervjuer. Dessutom pratar hon alltid med någon fånig rysk dialekt så fort hon ska spela någon som inte är amerikansk. Som i filmen Alexander eller Beowulf till exempel, där har hon lagt till sig en vämjelig accent.

Ja, jag har helt enkelt hakat upp mig på den kvinnan. Någon borde sätta henne i en taxi, ge chauffören 4 miljoner kronor och be honom köra runt med henne så länge pengarna räcker.

/Anna

Alright. Då är nya OKEJ ute i butikerna när som helst. Förutom en grymt läcker poster på Heath Ledger som Jokern, medföljande pins (bland annat på Bill Kaulitz) så finns det massa annat läsvärt. Bland annat:

Stor intervju med Vanessa Hudgens

Tokio Hotel: Bildextra + vad händer med nya skivan?

Vi har spelat memory med Backyard Babies

Takida

Timo Räisänen

H.E.A.T

Och imorgon börjar Idol! Yes!

/Anna

 Igår morse så blev Justin Timberlake arresterad av amerikansk polis för misshandel efter att ha varit i slagsmål med Britneys ex-man Kevin Federline. Här är hans så kallade mug shot kort efter händelsen som han erkänner sig skyldig till. Inne på nattklubben där det utspelade sig så vittnar gäster om att han skrek: "Britney, jag skulle aldrig lämnat dig!. Sexy back, come back to me!"

Äh, jag skämtar bara. Bilden är en reklamkampanj för Justin kollektion som heter William Rast och blåtiran är så klart bara smink.

Trevlig helg!

/Anna

För någon månad sedan så skrev jag att jag trodde att Tokio Hotel skulle ha svårt att slå igenom i US & A (som Borat säger). Anledningarna till varför jag trodde det var följande:
 
Den amerikanska musikindustrin är av naturliga skäl konservativ och svår att komma in på för artister som inte är amerikanska eller engelska.
 
USA är inte alls speciellt förtjusta i anime och visual kei vilket är den kultur som Tokio till viss del anspelar på.

Stora band har misslyckats innan. Oasis är ett exempel på ett band som aldrig erövrade USA trots massor av försök.

Bandet kan inte prata engelska något vidare. Jag har pratat med Bill ett par gånger, både i telefon och live, och han har kunnat mer engelska för varje gång. Men de känner sig fortfarande lika obekväma med språket och USA är inte mycket för att ha med tolker.

Men nu verkar det som om att killarna är lite på G i USA trots allt och då får jag väl erkänna att jag hade fel. Men jag vet inte, jag är fortfarande lite skeptisk. Den som lever får se.

Här nedan är några dagar gammal bild på Bill från ett gig i Vegas.

/Anna

Jag har gått och funderat lite på det här med image idag. Ni vet, hur ett band väljer att se ut och uppföra sig. Själv älskar jag brittiska attityd band i stil med Oasis. Sedan är jag lite svag för band som spökar ut sig överdrivet mycket i stil med Slipknot, KISS och så vidare. Hade jag haft ett band så hade jag nog klätt ut mig till något coolt och skräckinjagande och överdoserat kajalpennan. Eller haft masker helt och hållet som till exempel svenska The Knife som bara visar sig i Vildvittror-masker. Tufft. Image betyder ju så mycket för första intrycket och om man över huvud taget väljer att lyssna på bandet. Här är min topp 3 över coolaste banden.

1. Slipknot: Slipknot rockar, så enkelt är det. Dessutom ser de genuint otäcka ut. Inte Lordi-fåniga. Sedan är jag inte så förtjust i musiken med det är en annan femma.

2. Interpol: NY-bandet ser attans coola ut med sin dystra kostymstil.

3. Suede: ag älskar hur Suede såg ut på tiden det begav sig. Androgynt, stilrent och slickt.

Vilka band har den coolaste/snyggaste imagen tycker ni?

Här är svenska Deathstars som jag tycker är coola. Coolare än Manson i alla fall.

Igår var jag på pressvisning och såg Wall-E, ni vet Pixars nya film (bolaget som gjort bland annat Hitta Nemo och Superhjältarna). Så här kommer jätteexklusivt, only for you, Sveriges första recensionen av filmen.

Jag vet inte hur bra koll ni har på handlingen men Wall-E är alltså en plåtnicklas, en robot som fått i uppdrag att rensa det sopberg av föroreningar som människan förvandlat jorden till. Det uppdraget går alldeles utmärkt till dess att Eva dyker upp, en annan robot med lite mer hårdföra nypor. Ljuv musik uppstår (Kraftwerk kanske...?) dem emellan samtidigt som arbetet med att rädda jorden fortgår.

Walle-E skiljer sig mycket från Pixars övriga bilder. Jag brukar säga att animerad film är lika mycket för vuxna som för barn men när det gäller Wall-E så är den nästan mer för vuxna. Tempot är lågt, det dröjer till exempel säkert 25 minuter in i filmen innan en riktig dialog utspelar sig. Sedan är det massa politiska antydningar som kritik mot miljöförstöring, människans förslappning och fetma. Japp, jag vet, allt detta i Pixars nya familjeäventyr. Summa summarum innan ni dör av leda. Är Wall-E en bra film? Definitivt. Är den underhållande och når upp till Puxars andra mästerverk och kommer älskas av barn över hela världen? Hell no.

/Anna

Sverige är väl först och främst kanske inte känt för sin syntmusik men faktum är att det finns två nya band som jag tycker det finns all anledning att spana in. Först har vi Gentle Touch, tre killar som spelar smäktande syntpop åt det melankoliska hållet. Hade jag varit er så hade jag absolut gått in på deras MySpace och lyssnat på Once You Used To. Absolut den felande länken mellan The Cure och Depeche Mode.

Sedan har vi Lowe, tre killar som också ägnar sig åt syntens ädla konst. Deras musik går mer åt pop noir-hållet och har lite ödsliga experimentella tongångar. Lowe är inte särskilt kända här hemma ännu men har spelat inför 100(!) miljoner människor i östra delarna av Europa där de måste ha livvaktsskydd till och med. Dunka in på deras MySpace och lyssna på Dice Roller vetja!

Annars får ni ha en trevlig helg, och alla Malmöbor; ta det lugnt i festivalvimlet.

/Anna

Muskler, muskler, här var det muskler! Spana in heting-geting Jake Gyllenhaal på inspelningen av hans nya film Prince of Percia. Jake brukar ju inte se säckig ut direkt men nu har han verkligen lagt på sig en och annan muskel och odlat långt hår. Är det snyggt då? Tja, en skönhet klär ju i allt som det så fint heter. Jag skulle tippa på att han kommer göra sig av med lite muskler efter inspelningen. Det måste vara jobbigt att vara skådis och hålla på att gå upp och ner i vikt inför olika roller eftersom man måste anpassa sin garderob hela tiden beroende på vilken kroppsform man råkar ha den månaden.

En annan som börjat hänga på gymmet är Zac Efron. Maken till fåfängd kille får man leta efter. Enligt vissa rykten var Vanessa nära att göra slut för att han var så besatt av sitt utseende och knappt kunde gå utanför dörren om han inte stått framför spegeln hela morgonen.

Ack ja, dessa män. Själv är jag glad om jag lyckats få bägge skorna på mig när jag hasar mig iväg till redaktionen på morgonen.

/A

Idag tänkte jag klottra ner några rader om musikfilmer. Filmer som handlar om musik helt enkelt. Och då menar jag inte musikaler eftersom det är ett rakt igenom ondskefullt påfund. Nej, här kommer en lista på världens bästa musikfilmer alla kategorier genom alla tider.

1. Velvet Goldmine: Fantastisk film om glamrock-eran med skådisar som Christian Bale, Ewan McGregor och Jonathan Rhys Myers (som för övrigt har världens högsta kindben). Musiken i filmen är också grymt bra och soundtracket borde varje civiliserad medborgare ha minst två ex av i samlingen. Uppgång, fall, glädje, galenskap och poesi. Velvet Goldmine har allt.

2. The Doors: Oliver Stone regisserade den här filmen om 60-talsbandet The Doors och framförallt dess sångare Jim Morrisson. Massor med bra musik, utsökt skådespel av Val Kilmer och Meg Ryan och skicklig regi gjorde det här till en ljuvlig film. För övrigt har jag varit på Jim Morrisons begravningsplats i Paris (<skryt/> )

3. Control: Control är filmen om Joy Division-sångaren Ian Curtis liv och leverne. Den kom ut på dvd tidigare i år och är ett måste om man gillar Joy Division. Mörkt och stiligt.

4. 24 Hour Party People: Den här filmen handlar om det som kom att kallas "Madchester". Det vill säga den engelska staden Manchester på 80-talet när gitarrmusik blandades med dansmusik och skapade en alldeles särskild kultur på klubbarna. Skrattfest och en massa bra musik är garanterat.

5. Spinal Tap: Visst måste man älska den här låtsasdokumentären om bandet Spinal Tap som driver med rock n roll-myter på löpande band. När filmen kom ut på 80-talet blev många upprörda och trodde att det var på riktigt.

Allas vår Rockabilly-prins Brolle har jobbat alldeles för mycket på sistone. Han har sprungit in i den där berömda väggen och blivit platt som en pannkaka. Har ni smakat att ha lönnsirap på pannkakorna förresten? Det är en massa smakens som vi borde göra till en vana i Sverige också. Oavsett vilket så har alltså Brolle tagit en paus för att vila upp sig. Just nu befinner han sig hemma i Skellefteå där han ligger och sover hela dagarna. Det innebär också att det inte kommer bli någon mer chatt med honom här på OKEJ.SE. Nu är det bara till att hoppas att han sover Törnrosa-gott och vaknare piggare än någonsin så vi får höra lite mer smäktande toner av Brolle illa kvickt. Krya på dig!

Annars har det varit en lugnt på redaktionen denna veckan so far. Vår layoutare Ebba kom tillbaka från semestern och hann knappt hänga av sig jackan innan hon satte igång att göra klart omslaget till nummer 9. Vem som kommer vara på omslaget? Mina läppar är förseglade och igenbommade! Och... eh, lite halvöppna... Det är en person som har en söt pojkvän och som jag har skrivit om lite här på bloggen.

/Anna